måndag 19 augusti 2013

Hej allihopa!
Som ni kanske märkt så har jag haft "sommarlov" ett litet tag.
Det har inte skett så mycket nytt i mitt liv. Har haft några bakslag och gjort vissa framsteg.
Mitt sista möte med kbt-terapeuten är över då hon slutar, och enda hjälpen jag framöver kommer få är samtalskontakt med en sjuksköterska.
Det känns sådär.

Jag kom förresten in på kursen jag var reserv 4 på! Men den var också den enda....hittills iallafall.
Så den 2:a september drar den kursen igång och jag kommer få studiemedel på deltid så jag överlever, men vill gärna jobba också så jag kan få lite pengar övers till något annat än räkningar och hyra.

Vet inte riktigt vad jag ska ska skriva, vad vill ni att jag ska skriva om?

lördag 13 juli 2013

antagningsbeskedet kom idag. Eftersom jag var tvungen att hoppa av utbildningen jag går på grund av att jag blev mobbad så var jag tvungen att göra sena anmälningar till andra kurser och jag sökte hur många som helst och jag har inte kommit in på en endaste....en kurs var jag reserv 4 på, resten typ reserv 350 och man bara: ja det är ju stor chans att komma in där....or not....
Så vad händer i mitt liv i höst? inte en jävla aning.
Och genast börjar ångestspökena gasta om att:
- där ser du..haha du kan ingenting. du är så jävla värdelös...klassen hade rätt om dig, du är en idiot...nu kommer alla skratta gott åt dig för att du misslyckats än en gång!

Och jag blir helt, hur ska jag överleva? Det finns inga jobb att få, jag har sökt även under utbildningen för att skulle jag få ett jobb skulle jag göra studieuppehåll och spara pengar så jag slipper ta så mycket studielån, men det finns inga jobb här för mig. Och jag kan inte flytta 20 mil för ett jobb, inte i mitt skick just nu. Inte i det stadiet jag är i nu. Jag är inte där ännu.

Hade sådana fjärilar i magen i förmiddags för jag trodde ärligt på att någon kurs borde jag väl komma in på, jag har fina betyg men jag hamnar ju sist i kön pga de sena anmälningarna.
Och jag blir så arg. Arg på hur människor har mage att trampa på mig och stöta ut mig.
Jag blir arg på sjukvården som inte tar min mage på allvar och inte låter mig få ordentlig hjälp med den så jag kan kunna leva ett normalt liv utan att få mina magutbrott där jag blir golvad.
Har jag inte lidit nog?
Har jag inte kämpat nog?
Har jag inte försökt nog?
Vad begärs av mig, för att jag någon gång ska kunna få något positivt i näven istället för all negativ skit!?

Varför var jag tvungen att drabbas av detta? Varför blev just MITT liv en enda jävla röra och så onödigt mycket smärta. Onödigt mycket smärta för både kropp och själ.
Jag äter förfan pulssänkande mediciner som de ger till folk med högt blodtryck trots att jag har jättelågt blodtryck men pulsen är skyhög och kroppen är i en ständig stress.
Min kropp invärtes är väl som en 80-åring.

Följande kommer stå på min gravsten:
Föddes. Led. Dog.

torsdag 4 juli 2013

....

Ja nu är det minsann redan Juli. Och dagarna blir numera kortare och kortare.
Det är ett depp-moment för mig. Jag gillar inte när det är mörkt.
Då känner jag mig mer ensam och utsatt.

Vad har jag gjort sedan sist? inte så mycket. Jag har haft mina strider med ångest på nätterna, men jag har faktiskt orkat klara av dem själva på sistone istället för att ringa någon.
Men ibland orkar jag inte utan åker till pojkvännen för att iallafall få några lugna nätter framför mig.
I helgen var vi på skumparty! Det var nog något av det roligaste jag varit med om!
Och vilken annorlunda stämning det var på klubben i skillnad mot när det är vanlig klubb.
Alla kastade skum på varandra, man brötade runt hursomhelst och det var inga sura miner.
Jag vet att inne på tjejtoan skrattade vi ihop i kön istället för att bara få blickar av avundsjuka/avsky whatever mot sig.

Igår hade jag min vanliga strid med magen. Det var dock värre än länge och det som kom ut var mörkt- vilket är ett tecken på blod inuti magen.
När jag var nere akut i maj lovade de mig koloskopi inom 2 veckor, det har nu gått 2 MÅNADER!
Helt sjukt.

Men min tid kommer väl. Tids nog.

tisdag 25 juni 2013



Är så jävla uttråkad och känner mig så jävla ensam.
Min brors flickvän frågade häromdagen hur jag trivs i nya staden.
- jodå men det är så ensamt
- äh sånt tycker jag är skönt, att ingen kommer och frågar hela tiden om man vill hitta på något osv
och jag bara. eeeeeh. Jag skulle hellre vilja att man blev jagad av folk som vill umgås än att sitta ensam varenda jävla dag och slösa bort sitt liv på filmer och tv-tittande.

Jag hade en period när jag var 14-19 år (med några månader undantaget) där jag hade flera goda vänner och gjorde mycket kul. Sen dog allt ut.

Det är så hemskt sånt, när man inser att man bara var ett andra hands val, en folk ringer när ingen annan kan/vill. Att inte vara den som man ringer först. Det är en hemsk sanning att veta att man egentligen står ganska så ensam.

Jag avskyr tv-serier som how i met your mother och liknande, insvetsade kompisgäng som lever livet och finns där i vått och torrt, för jag avundas dem. Jag vill också leva så.
Det är tragiskt att veta, att det skulle dröja en vecka innan någon skulle hitta min kropp om jag hastigt dog.
Pojkvännen pratar jag ju oftast med. Familjen- inte så ofta. Har en kompis som jag träffar oftast på måndagar då vi kollar på serier så en vecka skulle det nog dröja innan någon insåg att något är fel.
Min pappa har varit här 2 gånger sedan jag flyttade hit. Mamma- 3-4 ggr kanske, Min faster en gång. Min farfar- aldrig.
Ändå har jag snart bott här ett år.

Jag avskyr sommaren egentligen, för det är då jag inser hur jävla ensam jag egentligen är.
För då är alla andra ute och grillar, umgås vid stranden osv.
Jag ligger själv och solar.


Sen är det inget fel med att vilja vara ensam, inte alls. Men det är sjukt ledsamt att vara ensam när man inte vill.

Jag har ju alltid varit den knepiga och lite märkvärdiga. Som sticker ut. Men jag vill inte vara det.
Hur blir man normal?



söndag 16 juni 2013


Svärmors fina häst!

Under veckan satt jag och kompletterade mitt sista skolarbete denna termin och på torsdagen blev det godkänt så nu har jag officiellt sommarlov!!
 I fredags tog pojkvännens syster studenten så då vart de lite kalas ! 
Var också hos läkaren i fredags och blev sjukskriven några veckor, samt fick nya uttag på medicinerna. 
Han var stolt över mig sade han över vissa saker som jag gjort sedan sist vi sågs och som jag tidigare inte klarat av. Som att sova över hos pojkvännen och druckit lite så att jag inte skulle kunna ta bilen och åka hem. Så syftet med alkoholen var inte för att bli full utan för att hindra mig för att kunna använda mig av bilen som ett säkerhets-verktyg och åka hem om paniken kröp sig på. 
Istället var jag TVUNGEN att stanna kvar, och det gjorde jag också :)

I morgon ska jag till Soc. Även om jag är nu sjukskriven så har jag tagit med all information om sökta jobb under våren osv så att de inte ska ha något att klaga på...får gå upp tidigt i morgon för att gå till banken m.m och hämta ut papper...

Idag har magen krånglat så jag är trött som fan och vill bara lägga mig och sova. 
Ska försöka lägga mig halv 10 typ eller nåt. 

Hur har eran helg varit?

tisdag 11 juni 2013

I helgen var jag och pojkvännen ute och fiskade. Jag fick 9 fiskar och han fick 20.....jag vill alltid vara värst så jag blev rätt sur...men 9 är bättre än inga! Vi metade i ett litet tjärn i hemorten så vi behöll ingen fisk för vattnet där är inte så härligt. Vädret var dock perfekt! Soligt, ingen blåst och vi rodde en liten 2-mannasbåt.
Finner det så rofyllt att meta..även om jag inte har något tålamod annars så har jag det när jag metar, kan sitta i timmar och bara stirra på flötet...

Sen efteråt åkte vi till kyrkogården så jag fick besöka vissa gravar med syrénbuketter som jag plockade själv  givetvis. För mig är det väldigt viktigt att hålla de gravarna fina och vårdade, för då känner jag mig närmare personerna som befinner sig därunder.

Min mobil pajade häromdagen också så nu har jag fått en mobil av min bror, dock nyare modell än vad min gamla var så nu har jag en smartphone. Jag kan dock inte surfa på abonnemanget utan endast när jag är hemma och kan koppla upp mig till bredbandet.
Om det är någon som vill följa mig på instagram så skriv en kommentar så jag vet vem du är och så :)




onsdag 5 juni 2013

Jaha, idag fick jag veta att min KBT-terapeut ska sluta i augusti.
Så länge höll den behandlingen, några ynka månader!
Frågade vad som skulle hända med mig:
- vi har EN psykolog här men hon har kö, så det enda alternativet är att du får en sjuksköterska som samtalskontakt.
Fast att hon bara för nån vecka sen sade:
- åh nu har vi ett helt år på oss att jobba med detta innan du börjar på campus! (när ja berättade att jag ska hoppa av utbildningen för att hoppa på igen om ett år)
Nu bara:
- jag slutar om två månader, och den enda behandlingen vi kan ge dig är samtal med en sjuksköterska.
KBT är ju något som tar tid, och en vanlig sjuksköterska har ju inte den kompetensen som krävs för att fortsätta arbeta med det?

Sånhär har psykvården alltid varit, eller den vanliga sjukvården också. Det byts personal hit och dit hela jävla tiden, det är aldrig någon som stannar en längre tid.
Men det är ju väldigt viktigt när det handlar om sånahär saker, det tar ju tid innan man får förtroende för någon och man måste samtidigt klicka och sen ska man inte skynda på behandlingen utan ta det i den takt som det krävs, och nu bara kommer allt rinna ur sanden....